om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen?

Man brukar ju säga att man måste nå botten för att orka ta sig upp igen. Just nu känns allt skit, om jag ska vara ärlig. Jag brukar inte skriva om personliga saker men jag måste få ut det nu känner jag.

Som sagt, allt känns skit. Jag känner mig som en total jävla idiot, och jag vet faktiskt inte hur det här kommer att sluta. Jag är så jävla ledsen.

Nyss när jag gick in på facebook såg jag att han ändrat civilstatus till singel. Medan jag själv fortfarande har In a relationship på min sida. In a relationship med vad fan då? Fast med mig själv och alla destruktiva tankar som jag inte kan ta kontroll över. Fast i ett gammalt jävla hjulspår där det är omöjligt att ta sig ur. Kärlek kan göra så jävla ont. Samtidigt är det bland det bästa som finns. Ni fattar inte hur jävla gärna jag vill. Det finns inget jag hellre vill. Jag vill bara må bra igen, stråla av glädje och självförtroende som jag brukade. Vad fan var det som gick fel? Det var jävligt många grejer som gick fel. Jag hatar mig själv för saker som jag har gjort, och jag hatar honom för saker han har gjort.

Innan jag loggade in på facebook idag kände jag mer motiverad än någonsin på att reda ut allt skit och ladda om. Jag smsade min pappa. Jag tog några viktiga beslut om hur jag skulle gå tillväga för att bli mig själv igen. Jag kände att det fanns hopp, för jag är inte den som ger mig. Men när jag loggade in på datorn och fick se det där som han ändrat så rasade allting ihop. Det var så otroligt jobbigt att se det sådär svart på vitt. Det kändes som någon slet ut mitt hjärta.

Jag försöker tänka positivt, men det känns svårt. Han säger att jag har förvandlats till en helt annan person. Jag är inte den personen han blev kär i. Och jag håller med. Jag måste ta mig upp ur skiten och börja leva igen. Jag vill inte att den jag älskar ska må dåligt bara för att jag gör det. Jag hatar att tynga ner folk med mitt skit. Det här inlägget handlar dock inte bara om hur det har blivit mellan mig och J, det handlar om allt.

Det handlar om hur jävla vilsen jag känner mig just nu. Alla vänner är utspridda på olika ställen, jag träffar knappt min pappa och när vi väl träffas så känns det inte bra. Jag har skuldkänslor över saker jag gjort och sagt. Jag har till och med ångest för saker jag inte gjort! Vi hade ett dödsfall inom familjen som jag inte ens börjat bearbeta. Det jobbigaste just nu är att jag inte känner mig hemma någonstans. Jag känner mig bara helt jävla tom.

Jag behöver en livscoach!